I svallvågorna -för att inte säga tsunamivågorna- efter Jimmie Åkessons numera berömda debattartikel i Aftonbladet där han framförde åsikten att islam är det största utländska hot mot Sverige vi idag ser, har högljudda utfall och en närmast bisarr hetspropaganda riktats mot Sverigedemokraterna. Samtliga sju riksdagapartier har via sina företrädare öst beskyllningar och inte sällan använt sig av hänvisningar till Sverigedemokraterna som havandes ”rötter i nazism/fascism” vilket då enligt statligt påbjudet åsiktsmonopol skulle diskvalificera dom från att överhuvudtaget ha rätt att framföra sina åsikter. Tyvärr har man i stor grad undvikit att debattera själva kärnfrågorna som Åkesson tog upp. Det är ju alltid lättare att beskylla åsiktsmotståndarna för att hysa icke rumsrena kopplingar till nazism istället för att gå i svaromål i sakfrågorna. Framför allt när man saknar hållbara motargument…….
Denna femte artikel i serien om framträdande riksdagspartiers omfattande nazistsympatier kommer att avhandla socialdemokraterna. Alliansen har som bekant skärskådats i delarna (1) (2) (3) och (4) . Materialet är omfattande och därför delas detta upp i två delar. Detta är del 1. Denna sammanställning bygger, precis som dom föregående, på brev skrivna av Inger-Siv Mattsson (f.d. internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd) och adresserade till respektive partis ordförande. All text jag presenterar här är alltså Inger-Siv Mattssons egna ord och all upphovsrätt skall därför anses tillhöra henne. Explicit tillåtelse att sprida och redigera denna text har dock givits mig.
Nazismen och socialdemokraterna 1
Bruna löss i röda fanor
På 1930-talet förenades rött och brunt. Här är ett litet urval av de skelett som rasslar i den socialdemokratiska partigarderoben. I sin recension av Håkan Blomqvists bok ”Nation, ras, civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen” konstaterar Per J Ericson i Världen Idag den 8 september 2006 att ”arbetarrörelsen för mindre än ett sekel sedan överflödade av rasistiska och antisemitiska tillmälen som skulle förfära vilken modern salongsrasist som helst. Håkan Blomqvist visar hur dessa uttalanden var mer än enstaka olycksfall i arbetet, utan snarare naturliga delar i den socialistiska argumentationen. /…/ Ingen kan låtsas att bara ‘de andra’ bör rannsaka sitt förflutna.”
I början av 1900-talet sade den kände socialdemokraten Fabian Månsson: ”Genom hvarje svensk sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.” Raseriet berodde bl a på att de skånska sockerbetsproducenterna importerade polska och ukrainska gästarbetare. Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Galizier och andra slaviska folk återfanns långt ner på utvecklingstrappan. En annan av socialdemokratins förgrundsgestalter kring sekelskiftet, professor Bengt Lidforss, anslöt sig till H S Chamberlains pangermanska, rasbiologiska och antisemitiska idéer, vilka fick stor betydelse för Hitler och nazismen. Han talade också med värme om en annan av antisemitismens banerförare, Gobineau. För Lidforss var tanken om ”alla människors lika värde en överspelad dogm.”
När Lidforss dog 1913 gick Arthur Engberg vidare i hans spår. Engberg var socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, ecklesiastikminister 1932-36 i koalitionsregeringen och landshövding i Västernorrland från 1940, chefredaktör för tidningarna Arbetet, Socialdemokraten och nykterhetsrörelsens tidskrift Reformator. Han var påverkad av Marx antisemitism och en av 30-talets mest kända antisemiter. Han anslöt sig snabbt till de rastankar som blev alltmer tongivande i den allmänna debatten och var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet 1921. Den 12 mars 1921 skrev Arthur Engberg en skandalös ledare i Arbetet under rubriken ”Judarna”, där han tillgrep hela det antisemitiska konceptet från Sion vises protokoll. Bl a anklagade han judarna för att vara ”parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser.”
”I sin erövring av världen har judendomen följt en målmedveten raspolitik. Man har detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper, som alltmer inpyra den nationella folkstocken. Man har systematiskt underminerat de övriga raserna. Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne att vara ”cell”-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna den germanska rasen.”
Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.”
När den antisemitiske socialdemokraten Engberg 1927 i Riksdagen yrkade på förbud mot ritualslakt fick han tillmälet ”antisemit” kastat i ansiktet! Den främlingsfientlige Engberg var involverad i så rumsrena företeelser som 1933 års läroverksstadga, införandet av ett obligatoriskt sjunde skolår, 1937 års psalmbok samt i tillkomsten av Riksteatern 1934 och Statens Konstråd 1937! Han lade även fram ett förslag om att avskaffa studentexamen och arbetade för ökad förståelse för arbetet inom kyrkan.
Socialdemokraterna och det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige
Den 28 oktober 1930 bildade Per Engdahl tillsammans med fem likasinnade den fascistiska organisationen Förbundet Det Nya Sverige. En av de fem hette Ragnar Eriksson. ”Det nya Sverige” tillkom på Erikssons studentrum i Uppsala. Medlemmarna var fascister, som arbetade för ett korporativt samhälle enligt Benito Mussolinis modell. Några av dem var avhoppare från Sveriges Fascistiska Kampförbund. Eriksson bytte senare namn till Edenman. Han lämnade några år senare förbundet för att göra politisk karriär hos socialdemokraterna! 1939 valdes han till ordförande i Sveriges socialdemokratiska studentförbund. På 40-talet var han sakkunnig i regeringskansliet och 1957-1967 var han ecklesiastikminister i Erlanders regering. Han slutade sin politiska karriär som landshövding i Uppsala. Han var dessutom ordförande i den parlamentariska undersökningskommission som granskade polisens utredning av Palmemordet. Det var f ö Edenman som tipsat Tage Erlander om den unge Olof Palmes politiska begåvning! När Edenman redan 1951 kandiderade för ecklesiastikministerposten skrev Arbetaren den 12 mars: ”Eller för att uttrycka saken en smula profant… det gör ingenting om man varit nazist i Uppsala bara man blir socialdemokrat när man kommer till Stockholm och får utsikt att placera sig bland innehavarna av makt, ära och härlighet…”
Allan Vougt var en av socialdemokratins ledande politiker och tidningsmän. Han var bl a försvarsminister, gruppordförande för (s) i Andra kammaren, medlem av utrikesnämnden samt chefredaktör för Arbetet. 1925 publicerade Vougt på Frihets Förlag, Eskilstuna (SSU:s förlag) en obehaglig broschyr med titeln ”Rasbiologi och socialism”, där han hävdade att ”rasbiologin går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild.” Vougt felbedömde länge Hitlers internationella intentioner. Så sent som 1936, när Hitler redan marscherat in i Rhenlandet, tog han dennes fredsretorik på fullt allvar och trodde på nya förhandlingar och nedrustning. Samtidigt såg han Sovjet som fredsorienterat och som en garant för de små nationernas säkerhet. Han slöt upp bakom regeringens eftergiftspolitik, försvarade permittenttrafiken och indragna tidningsupplagor. Den socialdemokatiske försvarsministern Allan Vougts bruna förflutna kommenterades i Eskilstunakuriren den 9 september 1946 av tidningens antinazistiska redaktör J A Selander: ”Under krigets tidigare skede var han en av de främsta anpasslingarna i detta land. Som socialdemokratisk ledare i andra kammaren drog han sig inte för att uttala sin tacksamhet för nazismens och Hitlers starka ´´ambition att organisera Europa bättre än vad de demokratiska staterna och Nationernas Förbund kunnat göra’/…/” Kommentar överflödig……
Den unge socialdemokratiske radikalen Nils Flyg visade med all önskvärd tydlighet att socialism/kommunism och fascism är två sidor av samma mynt. Efter partisprängningen 1917 grundade Flyg Sveriges Socialdemokratiske Vänsterparti. Som kommunistpartiets ordförande under 1920-talet var han Kominterns trognaste vapendragare i Sverige. 1929 bröt han med Moskva och grundade ”Kihlbomspartiet” som några år senare ombildades till Sveriges Socialistiska Parti, SSP. Vid krigets utbrott hade partiet förvandlats till ett rent nazistiskt parti som senare fick ekonomisk bistånd från Tyskland. Många socialister ansåg det naturligt att knyta an till antisemitismen och därigenom bekämpa den gemensamma fienden ”penningjuden.” Tidningen Den svenske arbetaren undrade i detta sammanhang ”hur någon enda socialist kunde ifrågasätta att judarna äro världens största kapitalister och blodsugare.”
I sin recension av Håkan Blomqvists bok om antisemiterna i arbetarrörelsen konstaterade Carl Johan Gardell under rubriken ”Rasistiska tongångar i tidig arbetarrörelse” i SvD den 8 juni 2006 att ”Engbergs antisemitiska diatriber och Flygs nazistiska förlöpningar vilade förvisso på kända tankefigurer i de socialistiska rörelsernas ideologiska landskap” och att ”Blomqvist skrivit en lysande avhandling som bidrar till att kasta ljus över det svenska folkhemmets förhistoria.”
En viss Ragnar Linnér var medlem i Socialistiska Partiet och i Sveriges Nationella Förbund SNF och stred som frivillig i Waffen SS. Linnér gjorde senare karriär inom fackföreningsrörelsen. 1958 grundade han Sveriges socionomers riksförbund vars ordförande han var under åren 1958-1961. 1965 rekryterades han av socialdemokraten Hjalmar Mehr som kanslichef på barnavårdsnämnden i Stockholms stadshus! Själv har Linnér kommenterat sitt tvivelaktiga förflutna med orden: ”Någon nazist med den betydelse ordet har idag var jag aldrig.” Nänä.
Varför tiger socialdemokraterna om Ragnar Linnérs socialdemokratiska karriär? Inte kan det väl vara så som Bosse Schön säger att ”det vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell” som det brukar heta i dessa sammanhang. För en ungdomsförsyndelse.” Preskriptionstiden för ”ungdomssynder” kan ibland vara kort. Om man inte är Sverigedemokrat förstås…..Det var inte bara den rashygieniska ideologin i nazismen som tilltalade tidens socialdemokrater. En av Sveriges ledande nazister Rutger Essén fick i en debatt med Herbert Tingsten 1932 stöd av folkhemmets älskling Gunnar Myrdal som ”i nazismen trodde sig se ungdomens rörelse, en förnyelse av socialismen.”
Sverker Åström och Sveriges Nationella Förbund
En av de mest namnkunniga socialdemokraterna med brunt förflutet är den gamle toppdiplomaten och f.d. ambassadören Sverker Åström. Han hade inlett sin politiska bana åren före andra världskriget med ett medlemskap i Sveriges Nationella Förbund, en av dåtidens viktigaste nazianstuckna organisationer. Organisationen hade klart antisemitiska ståndpunkter och bekämpade ”invandring av mindervärdiga raselement.” Vid tiden för sitt medlemskap i SNF var Åström student i Uppsala. Idag vill hans parti självklart avfärda saken som en ”ungdomsförsyndelse.” Men det besvärande är att det inte gått att hitta en enda punkt i Åströms liv där han bröt med de dunkla föreställningar han omhuldat. Samtidigt som andra världskriget bröt ut hösten 1939 gick han direkt från studentlivet till UD där han inledde en blixtkarriär. Från den tiden var hans strategi att ligga lågt med sina politiska sympatier. I sina memoarer ”Ögonblick” har den annars så minnesgode diplomaten drabbats av partiell minnesförlust och påstår att han ”aldrig varit ansluten till något politiskt parti.” Detta är en sanning med modifikationer eftersom SNF under den period Åström var medlem uppfyllde kriterierna för ett politiskt parti. 1936 deltog SNF i riksdagsvalet och fick 27 000 röster. Den slipade diplomaten Åström har alltid hävdat att han ”inte har några minnen av sina eventuella kontakter med Sveriges Nationella Förbund och därför inte kan svara på några frågor om saken.” För övrigt tyckte han att ”det var en bagatell.”
Det ser dock inte ut som att Åström helt brutit med den konservativa och ”främlingsfientliga” – som det brukar heta om andra – åsiktsriktning som på 30-talet fick honom att flörta med nazismen. I ett inlägg i DN 1990 förordade Åström att ”Sverige borde akta sig för att ta emot flyktingar från kulturer med så väsensfrämmande seder och bruk att de skulle ha svårt att anpassa sig i ett nordeuropeiskt land.” När han i en intervju ombads förklara sig exemplifierade han med att han visserligen ”inte ville nedvärdera en huvudjägares kultur men att en sådan människa skulle ”känna sig mindre hemma i Vetlanda eller Gällivare.” Sommaren 1995 skrev Åström återigen på DN Debatt och argumenterade denna gång för ”etnisk rensning i FN-regi som lösning på konflikterna” i det forna Jugoslavien. Han fördömde tanken på att människor med olika nationell bakgrund skulle kunna leva sida vid sida i exempelvis Sarajevo och menade att en stabil fred bara var möjlig efter stora folkomflyttningar under överinseende av internationella organ.
Dessa exempel är givetvis bara toppen på isberget och man har all anledning att undra vad som mer döljer sig i de av socialdemokraterna hermetiskt slutna arkiven! Socialdemokraterna har givetvis starka motiv för att hålla arkiven stängda och goda skäl att darra inför vad som kan avslöjas i framtiden. Utan tvivel har etablissemanget betydligt värre och större ”bruna fläckar” i sitt förflutna än Sverigedemokraterna har! Alla de etablerade partierna -utom kommunisterna som har sina stalinister- kom att härbärgera avhoppade nazister och fascister. Några av dem valdes in riksdagen eller utsågs rentav till ministrar. En minister -dessutom t o m ”dubbelminister- vars förflutna till slut hunnit ifatt henne är Laila Freivalds. Fadern var medlem i lettiska bondeförbundet. Modern och döttrarna flydde till Tyskland 1944 och först därifrån tog de sig till Sverige där de återförenades 1947.
”Grumliga vatten” och s k ”rumsrena” partier
Hela det politiska etablissemanget tiger så det knakar om det som utspelades i Sverige fram till Stalingrads fall i januari 1943, då skaror av fascister och nazister -s.k. ”roddare” snabbt rodde över de ”grumliga vattnen” och anslöt sig till ”rumsrena” partier. Dessa borde därmed rimligtvis placeras i kategorin odemokratiska och rasistiska partier. Otaliga ”roddare” gjorde också karriär inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret etc etc. Redan 1921 slog socialdemokraten Per Albin Hansson i sitt allra första folkhemstal fast: ”Sverige åt alla svenskar.” När man rotar i det förgångna är det inte svårt att hitta händelser som krackelerar de föreställningar och den världsbild majoriteten av medborgarna har. ”Socialdemokratin var uppenbarligen allt annat än vaccinerad mot det tidiga 1900-talets värsta ideologiska virus” konstaterade Ola Larsmo på DN Kultur den 10 juni 2006. Beror Mona Sahlins, Marita Ulvskogs och andra socialdemokraters hätskhet mot Sverigedemokraterna möjligen på dåligt samvete för det egna partiets ”fiskande i grumliga vatten” och befogade rädsla för att partiets ”bruna förflutna” skall komma fram?
Några källhänvisningar:
Håkan Blomqvist: Socialdemokrat och antisemit. Den dolda historien om Arthur Engberg, Carlsson 2006
Gunnar Wall, Palmemordet
Ola Larsmos recension ”Antisemiterna i arbetarrörelsen” i DN 10 juni 2006 av Blomqvists bok Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen
Per J Ericson: Antisemitismen i Arbetarrörelsen. Rasism och rasbiologi självklara inslag i många socialisters världsbild, Världen Idag 8 september 2006
Ursprungligen publicerad på Newsmill 2009-10-29
