Sverigedemokraternas påstått omfattande nazistiska förflutna verkar inte lämna någon politisk korrekt skribent ro. Nyligen kunde vi här på Newsmill läsa hur ”specialisterna” på svensk ”högerextremism” Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg byggde upp en närmast häpnadsväckande samling ”halmgubbar” och menade att detta skulle vara Sverigedemokratiska argument och därmed skulle bevisa att författarnas vilda fabulerande om Sverigedemokraternas nära släktskap med nazismen parkerade dom närmare tyska NPD och British National Party än systemkritiska Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet.
I sammanhanget nämndes som vanligt inte ett ord om dom starka och djupa kopplingar som våra främsta riksdagspartier hade med tysk nazism före och under åren för andra världskriget. Både Lodenius och Wingborg har en omfattande socialistisk bakgrund och vill väl helst se att dom bruna löss som frodats i socialdemokratins fana genom åren inte dras fram i ljuset, men uppenbarligen går det bra att istället peka finger åt andra vars nazistiska engagemang i sammanhanget motsvarar en mild bris. Och som av en händelse passar också det såta författarparet på att pusha för sin gemensamma bok där man hävdar att ”debatten med Sverigedemokraterna skall tas”. Jag är övertygad om att man från SD-håll inget hellre vill, men då utan alla dessa lögner och grova överdrifter som präglat uttalanden från det politiskt-mediala maktkomplexet.
Denna sjätte och sista artikel i serien om framträdande riksdagspartiers omfattande nazistsympatier kommer liksom den förra att avhandla socialdemokraterna. Alliansen avhandlades i delarna (1) (2) (3) och (4) . Första delen om socialdemokratin finns här . Dessa sex artiklar bygger på brev skrivna av Inger-Siv Mattsson (f.d. internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd) och adresserade till respektive partis ordförande. All text jag presenterar här är alltså Inger-Siv Mattssons egna ord och all upphovsrätt skall därför anses tillhöra henne. Explicit tillåtelse att sprida och redigera denna text har dock givits mig.
Nazismen och socialdemokraterna 2
Den s-märkta rashygienen
Rashygienen var en viktig del i den socialdemokratiska drömmen om folkhemmet och ideologin omfattades även av de flesta politiska partierna. Den socialdemokratiska statsministern och folkbildaren Richard Sandler såg sitt eget parti som det mest kallade till detta värv: ”Ja, vilket parti skulle väl vara mer ägnat att uppta de rashygieniska idealen?” Sandler var lärare vid Brunnsviks folkhögskola 1909-17, ledamot av Andra kammaren 1912-17, av Första kammaren fr o m 1919, statssekreterare i finansdepartementet 1918-20, konsultativt statsråd 1920, 21 och 23, finansminister 1920, handelsminister 1925, statsminister 1925-26, utrikesminister 1932, 1936 och 39, chef för SCB 1926-41, landshövding i Gävleborgs län 1941-50, hedersdoktor 1956.
I samband med Sveriges första utlänningslag slog en regeringsproposition 1927 fast att ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammanblandas med vår befolkning.” Till de mindre värda raserna räknades bl a judar, svarta och zigenare. Magistraten i Karlskrona hävdade 1931 i ett yttrande över utlänningslagen: ”Det säger sig självt att färgade raser under inga förhållanden – framför allt negrer - inte ens som tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall, bör äga tillträde till riket.” I sitt slutbetänkande SOU 1938:57 skrev Befolkningskommissionen: ”Vi äro nog lyckliga att inom ett naturligt avgränsat område äga en befolkning med gynnsamma förutsättningar för gott samarbete tack vare gemensam härstamning, språk, religion och kulturtraditioner. Om vi i fred får fullfölja vår svenska linje så kommer vi att göra en insats av betydelse för världen i kommande tider. Därförutan måste vi förr eller senare finna oss i en immigration av sådana mått att enheten vedervågas och den svenska traditionen bryts.”
Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, ecklesiastikminister 1932-36 och landshövding i Västernorrland från 1940 samt chefredaktör för Arbetet och Socialdemokraten var påverkad av Marx’ antisemitism och en av 1930-talets mest kända antisemiter. 1921 konstaterade ju Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.” 1965 upprepade Tage Erlander i Riksdagen i samband med rasoroligheterna i USA denna tankegång: ”Vi svenskar lever ju i en så mycket lyckligare situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan i många andra avseenden.”
Socialdemokraternas ”förädling av folkmaterialet”
1906 skrev socialdemokraten Zäta Höglund i folkbildningstidningen Fram ”Här nedlägges stora kostnader på att hålla idioter och vanskapta vid lif, och årslånga mödor offras på att till exempel hjälpligt tala eller teckna; under tiden gå tusentals friska barn under i brist på näring eller uppfostran. Men förmodligen känner sig öfverklassen mest släkt med de förra.” 1920 motionerade professor Alfred Petrén i riksdagen om nödvändigheten att vidta åtgärder mot landets ”inre fiender.” Motionen understöddes av den socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting som själv i riksdagen motionerade om inrättandet av ett rashygieniskt institut. Svenska Sällskapet för Rashygien hade bildats redan 1909 och följdes 1921 av Institutet för Rashygien. Sveriges Rasbiologiska Institut grundades 1922 och mätte under sitt första år skallarna på 200 000 medborgare. Samma år motionerade Ernst Wigforss m fl om att man borde kunna förbättra ”folkstammen” med hjälp av sterilisering av ”undermåliga.” 1934 fick Sverige en lag om tvångssterilisering. 1941 skärptes lagstiftningen i bästa Hitlerstil för att möjliggöra sterilisering av människor med ”asocialt levnadssätt.”
Gustaf Möller och dåvarande statssekreteraren Tage Erlander beordrade inventering av zigenare och tattare. Varken Ernst Wigforss eller Erlander – den senare direkt inblandade i steriliseringsprogrammen – nämner ett enda ord om detta i sina memoarer. Antingen ansåg de att världens mest omfattande program för rasrening inte var viktigt nog att nämnas på de omkring 1 000 sidor som var och en av dem skrev. Eller också hade de till sist insett att programmet var omänskligt och fel och tyckte att det var lika gott att läsarna fick fortsätta att vara okunniga! De kan givetvis också ha drabbats av den s-märkta politikersjukan ”partiell minnesförlust.” Docent Bertil Lundman skrev i sin bok ”Nutida människoraser” – som f ö användes som kurslitteratur vid Uppsala universitet fram till 1960-talet – att ”negrerna är jordens mest utpräglade driftsmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. Niggern tar dagen som den kommer, skriker, pratar, flabbar… En sådan natur är naturligtvis en utmärkt slav, som frånsett enstaka utbrott, finner sig väl i sitt öde, ja t o m är flabbig i slavhandlarens kedjor.”
Paret Myrdals ”förädling av folkmaterialet”
Reformatorerna av de sociala välfärdssystemen var oroliga för kostnaderna för sina reformer. Inte minst oroade sig politikerna för att det allmänna barnbidrag som infördes 1948 skulle bli en svår belastning för statskassan. Man beklagade att ”de lägre rasernas utvecklingsmöjligheter var små” och menade att ”det var fel att ge dem samma stöd som mer utvecklade raser.” Reformatorernas absurda tankegång fullföljdes på 1930-talet av det socialdemokratiska paret Alva och Gunnar Myrdal som pläderade för förädling av ”folkmaterialet” . Som lämplig metod föreslog Myrdals sterilisering av ”undermåliga” – en ”cirkulationsprocess varigenom biologiskt degenererade individer avskiljes” i syfte att uppnå ”en mer varaktig rasbiologisk selektion, framför allt vad gäller sinnesslöa” . I SOU 1936:59 slogs fast att ”sterilisering av annat än medicinska skäl kan näppeligen utnyttjas annat än i de fall av förkomna, mindervärdiga individer, som enligt ärftlighetslagarna oavbrutet alstras såsom avfallsprodukter från andra socialgrupper och som hava en tydlig benägenhet att fortplanta sig inbördes och således bilda familjer och grupper, starkt belastade av ärftlig undermålighet, samt vidare i det fall, då i övrigt socialt välanpassade eller åtminstone ej allmänt undermåliga individer visas vara behäftade med ärftlig sjukdom eller sjukdomsbelastning av viss kvalificerad natur.”
Myrdals rashygieniska skäl var sammankopplade med samhällsekonomiska hänsynstaganden. Den myrdalska utredningen fastslog att statens utgifter skulle minskas eftersom de ”mindervärdiga elementen” genom steriliseringsåtgärderna på sikt skulle ”dö ut” inom ett par generationer….. Medelklassen och bondebefolkningen ansågs ha ”mycket stort rasbiologiskt värde” medan kriminella, efterblivna och tattare beskrev som ”den mänskliga slaggen.” Myrdals drog igång ett storskaligt program för vilka människor som inte skulle få finnas. Projektet pågick i flera årtionden. Utredarna såg samhället som en levande organism vilken måste ”befrias från parasiterande element.” Vilken människosyn ger detta uttryck för? Bokens och projektets rasmedvetna författare och förespråkare nådde båda höga positioner inom socialdemokratin – Gunnar blev handelsminister och Alva var konsultativt statsråd 1967-73!
I ”Kris i befolkningsfrågan” (1935) beskrev Alva Myrdal hur hon såg på kvinnans ställning: ”…det finns tydligen inom det husliga arbetet, både som husmor och som tjänare, fortfarande möjligheter för klena, imbecilla,. indolenta och ambitionslösa eller i övrigt mindre väl rustade individer att stanna kvar och dra sig fram. Dessutom ge hel- och halvprostitution alltid en öppen tillflykt.” Som ett led i makarnas Myrdals rashygieniska ideologi skulle alla barn registreras av skolläkaren. ”Blir registreringskortet obligatoriskt kommer det varken att verka närgånget eller misstänkt” försvarade Alva Myrdal sina något – med dagens språkbruk - politiskt inkorrekta metoder. 1945 steriliserades 3 747 personer. 1946 steriliserades ”undermåliga” kvinnor i snabbare takt än någonsin tidigare – omkring sex per dag. 1947 var antalet steriliseringar 2 264. Makthavarna trodde allmänt att just ”undermåliga ynglade av sig” mer än ”vanligt folk.” Den raspolitik socialdemokraterna bedrivit får sverigedemokraterna att framstå som antirasister!
SOCIALDEMOKRAT NOMINERADE HITLER TILL NOBELS FREDPRIS!
Den socialdemokratiske riksdagsmannen i första kammaren Erik Brandt nominerade 1939 Hitler till Nobels fredspris: ”Till det Norske Stortings Nobelkomitté: Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adof Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar att ett stort europeisk krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta enkla faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för framförandet av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit till att rädda världsfreden men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och inte hos Chamberlain.
Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst har att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred. P g a Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939 E G C Brandt, ledamot av riksdagens första kammare”
Detta förslag skall bl a ses mot bakgrunden att svenska politiker enligt Karl Gerhard vid det laget mycket väl kände de tyska koncentrationslägren genom boken ”Träskets soldater” som utkommit redan 1937!
Mina slutord
När jag började läsa igenom detta material som tillställts mig var min första reaktion att detta inte kan vara sant! Jag var flera gånger tvungen att bildligt talat nypa mig i armen. Inte kan väl dom genom åren mest framträdande svenska riksdagspartierna ägnat sig åt ett sådant gediget svineri som beskrivs i Inger-Siv Mattssons brev? Min andra tanke var hur man med närmast en mun i så fall kan beskylla Sverigedemokraterna för att ha ett ”brunt förflutet” när man själva har betydligt smutsigare mjöl i påsen? Är man helt historielösa? Eller är det den ”partiella minnesförlusten” som Inger-Siv nämner? Det må vara hur det vill med den saken, men en sak är säker: Den riksdagspolitiker från dessa partier som hädanefter beskyller Sverigedemokraterna för historiska nazistsympatier men samtidigt inte med ett ord nämner sitt eget partis brunfläckiga förflutna är en feg hycklare och har inget i ett riksdagsparti att göra!
Ursprungligen publicerad på Newsmill 2009-11-06
